Jag bedrev tidigare en bio. Den var byggd inuti en gammal kyrka, vilken var väldigt fin och med en balkong som rymde cirka 100 personer. Vid den tiden köpte vårt företag lokalen för att bygga om den till en biograf. Kyrkan var i väldigt dåligt skick med fanns med i det historiska registret.<br><br> När jag började jobba där hörde jag historier om att folk hört röster där och att dörrar stängts av sig själva. Byggnaden är ganska kuslig av sig. Speciellt efter att vi stänger.<br>En gång kom jag in på kvällen för att göra allt i ordning och öppna. Mina rutiner var alltid de samma. Öppna, stänga av larmet, gå upp till projektorrummet (somm alltid är låst, även på dagarna) och slå på spelaren för att lyssna på radio som alltid spelas före filmen. Detta var innan cd-spelare uppfanns så jag använde en helt vanlig radiomottagare för att lyssna på radio.<br><br>Jag gick sedan ner och satte mig ned för att göra lite pappersjobb. Då plöstligt blir jag avbruten av att telefonen ringer. Jag gick in i rummet redvid för att ta telefonsamtalet. Sedan fortsatte jag arbetet. Efter ett tag la jag märkte till att musiken hade slutat spela.Vi hade alla haft problem innan med utrustningen där uppe, så det första jag tänkte var "Typiskt, en sak till att fixa innan vi öppnar".<br><br>Jag gick upp för trapprona, låste upp projektorrummet och försökte hitta problemet. Allting såg ok ut. Strömmen var på, högtalarna såg bra ut och även mottagaren. Men själva "nålen" på mottagaren var längst till höger (jag antar att ni känner till detta på gamla radioapparater och hur man själv får ratta in stationerna). Den var så pass långt till höger att den passserat alla stationer på displayen. Därefter började jag snurra på ratten för att få nålen till vänster. Man hörde alla stationer passera medan jag sökte till vår vanliga. Efter att jag fått rätt på radion stod jag kvar några minuter för att försöka förstå vad som hade hänt. Sanningen är ju den att ingen kunde komma in i rummet för dörren var låst.<br>Jag har aldrig mer haft någon övernaturlig upplevelse i biografen, men jag lägger mer uppmärksamhet på knarrningarna sm ibland hörs i trappan.<br><br>Jag jobbar idag fortfarande inom samma företag, men på ett annat ställe. Jag fick höra om några konstiga saker som hänt i min gamla biograf. Under halloween spelade vi en viss film. Under exakt samma scen i filmen, tre dagar i rad, stängdes utrustningen av helt. Då menar jag allt och inte bara en del av utrustningen. En i personalen fick gå upp och starta om allt igen.<br><br>

Min bästa kompis och jag bor tillsammans i en källare hos en bekant. Hon har alltid sagt att huset är hemsökt, men jag trodde henne aldrig. Spöket skulle enligt henne vara en dam som tidigare hade bott i huset. Hon sa att spöket nästan varje natt brukade knacka på hennes sänglampa. Det enda sättet hon kunde få henne att sluta med detta, var att tända själva lampan.<br><br>Nu vet jag att spöken finns. Min rumskompis sa att hon vaknade upp en natt. Då såg hon en liten flicka sitta vid hennes sängkant och stirra på henne. Det skrämde upp mig rejält.<br>Det hände saker överallt i huset. Ibland hör man hur saker i rum flyttas och lådor öppnas. Givetvis slutar detta när man är i rummet. Ibland hör man spöket knacka på vårt fönster. Spöket slutar oftast när vi säger till henne att sluta. En sak som händer ofta är att vi hör hur någon öppnar dörren som leder ner till källaren där vi är. Man hör hur någon springer ner för trapporna. Men när vi tittat dit är det ingen där.<br>Normalt sätt brukar jag inte vara ensam i huset. Jag antar att jag är feg. Men jag är inte tillräckligt rädd för att flytta ut. Hur som helst, det som är det sämsta med att bo i ett hemsökt hus är att du aldrig vet vad som ska ske eller när det ska ske. Fördelen är att du alltid har en bra historia att berätta för dina vänner. Idag vill inte ens mina vänner komma och sova över, inte ens min pojkvän…<br>/ Amber

Jag är 16 år gammal och vill dela med mig en berättelse om min morfar. Min morfar blev skjuten på Alla hjärtans dag 1985. Det var ett hårt slag för min familj. Åren gick, men vi glömde aldrig bort honom.<br><br> Förra året, på Alla hjärtans dag, åkte min pappa och jag till andra sidan sjön för att äta på en fin restaurang. Vi började prata om morfar och om hur hans själ alltid skulle vara med oss.<br><br> Just i det ögonblicket blåste fönstret vid vårt bord upp och vi kände en stark vindpust mot våra ansikten. Ägaren av restaurangen rusade fram till oss och frågade oss hur det hände. Tydligen var alla fönster låsta (för att inte kunna öppnas) och det hade aldrig hänt förut.<br><br> När vi kom hem igen satte vi oss för att se på TV. Helt plötsligt vände både pappa och jag våra huvuden åt vänster. Vi hade båda sett hur ett visst ljus hoppade från mitt rum till min brors. Vi visste att det var morfar som kollade upp oss. Lite då och då ser vi fortfarande det vita ljuset i vårt hus och då säger vi alla "Hej Morfar".<br><br><br>

En dag körde jag min bil med mina två 6-åriga tvillingdöttrar. Vi bestämde oss för att köra en lite annorlunda väg för att utforska området. När vi körde, såg vi en kvinna som arbetade i sin trädgård. Mina döttrar skrek då: "Mamma, mamma!".<br>Jag tänkte inte så mycket på det hela. När vi skulle tillbaka bestämde vi oss för att ta samma väg tillbaka. Till vår förvåning såg vi att kvinnan fortfarande arbetade i sin trädgård. Då skrek mina döttrar på nytt: "Mamma, mamma!".<br>Då förstod jag att det var mer än bara dumheter från mina döttrar. Jag stannade bilen och gick fram till kvinnan i trädgården. Väl framme hos kvinnan frågade jag henne om hon någonsin mött mina döttrar tidigare. Hon svarade:<br>- Nej, men jag hade två tvillingdöttrar som dog för sex år sedan!"…<br><br>

Detta hände mig för ca 6 år sedan. Det var i slutet av sommaren 2001. Jag körde min bil ungefär 15 km utanför Oslo. Det var söndag eftermiddag och solen var fortfarande uppe.<br> Men något hände. Jag fick en känsla av en närvaro. Därför tittade jag till höger på passagerarsätet. Där satt den en gammal man. Han bar en hatt och en kostym. Hans hud var grå och hans ansikte var helt uttryckslöst. Jag fick känslan av att jag hade ett spöke i bilen. Det var en mycket overklig händelse. Allt varade i ungefär en sekund.<br>Jag får ibland samma känsla igen när jag kör bil. Fast då kan jag inte se något spöke. Men jag känner dess närvaro.<br><br>

Jag jobbar på ett kontor. Tidigare har byggnaden jag befinner mig i varit en gammal högskola. Jag jobbar skift, vilket gör att jag ibland får jobba nätter.<br>Hur som helst satt jag vid mitt skrivbord och tänkte på alla hemskheter som hänt under dagen. Det hade varit en riktigt dålig dag, då jag mist någon som stod mig väldigt nära. Jag la mina händer på ansiktet. Då plötsligt tar någon mig på axeln och viskar i mitt öra: "Det är OK".<br>Då flög jag upp ur stolen. Min kropp var på helspänn och jag fick gåshud över hela kroppen. Aldrig tidigare eller efter denna händelse har jag varit med om något liknande, men det kommer för alltid följa med mig. Om jag inte trodde på spöken tidigare, gör jag det definitivt nu.<br>/ Lasse<br>

Jag vill bara testa och se hur det fungerar med radbrytningar. Det ska ersättas automatiskt. Nu kommer en radbrytning! Hej igen!

Detta hände en gång när jag var liten. Som många andra barn var jag rädd för att sova i mörker. En natt bestämde jag mig däremot för att göra detta. Jag släckte därför lampan och försökte sova, vilket var väldigt svårt. Helt plötsligt dras mitt täcke av sängen och lägger sig i en hög i andra sidan rummet. Självklart blev jag jätterädd. Kan säga att jag hade problem att sova den natten.<br> Nästa natt försökte jag somna i mörker igen. Efter att min mamma sagt godnatt och stoppat om mig försökte jag sova. Senare hörde jag hur någon ropade mitt namn. Därför tände jag min lampa igen. Min mamma låg och sov och var den enda personen i huset förutom mig. Fortfarande idag flera år senare är jag rädd för mörkret.<br> / Kerra<br>

Jag ska berätta något som hände när jag var 6 år. Det hela började när min familj flyttade till ett nytt hus. Huset var väldigt fint på utsidan. Det som däremot finns inuti är väldigt skrämmande. <br><br>Till en början var det knappt märkbart. Det var mest fotsteg som hördes och ett fåtal ljud. Senare började saker försvinna eller gå sönder. Därefter började dörrarna öppnas. En gång när jag låg i min säng öppnades min dörr och började slå fram och tillbaka. Jag blev givetvis jätterädd och vågade inte röra mig. Till slut lyckades jag ändå somna. När jag vaknade dagen efter var dörren åter stängd. Mina föräldrar trodde mig inte. Detta skulle de däremot göra senare.<br><br> Min bror vaknade upp en morgon a att ett spöke lutade sig över honom och var endast några centimeter från hans ansikte. Det var en kvinna i vit klänning. Vi brukade kalla henne för "den vita damen". henne har man ju hört talas om i många andra sammanhang.<br><br> Min bror och jag brukade skriva ner allt som hände i huset. En kväll satt jag i soffan och bokstavligt talat kastades till marken. Det kändes som någon övernaturlig kraft tog tag i mig. Jag hölls mot golvet i några minuter. När jag försökte resa mig blev jag bara knuffad tillbaka. Detta spöke kändes elakt till motsats mot "den vita damen".<br><br> När min syster föddes blev allt lugnare…för ett litet tag. Min bror såg en dag en svartklädd man i huset. Varje gång han försökte visa vår mamma, försvann spöket. Både min bror och jag kastades ofta ur sängen. När vi blev äldre blev vi också mer slagna av spökena. När min syster var tre år frågade hon min bror och föräldrar vem damen som satt vid hennes säng kvällen innan var. Mina föräldrar visste inte, men det gjorde däremot min bror och jag.<br><br> Det mest skrämmande är att den svarta mannen och den vita damen aldrig visade sig för vuxna människor. Vi flyttade när jag var 10 år. Idag är jag 15, men mina föräldrar tror fortfarande inte på mig. Jag är däremot säker…<br>/ Johannes<br>

När jag var liten hade jag en katt som jag var väldigt fäst vid. Jag, mina föräldrar och mina syskon bodde i ett stort hus nära en landsväg där tyvärr många djur blir påkörda. Så den natten min katt försvann var den tanken inte att utesluta, jag var ensam på övervåningen där mitt sovrum var och kunde inte sova pga. min oro för henne.<br><br> Jag gick upp ur sängen och ut ur rummet för att ta mig ett glas vatten ifrån handfatet på toaletten. min sovrumslampa lyste upp hallen men lämnade rummen omkring nedsläckta. Jag var på väg till toaletten då jag plötsligt hörde min katt i mina föräldrars nedsläckta sovrum som var rakt framför mig. Jag var överlycklig och ropade på henne och mycket riktigt stod hon i rummet och tittade på mig.<br><br> Jag satte mig på huk som man gör då man kallar till sig katter och hon sprang emot mig. Just då hon skulle hoppa över tröskeln ut till den belysta hallen försvann hon. Jag blev skräckslagen och låste in mig gråtande på toaletten då ett krafsande på dörren började men jag vågade inte öppna. <br><br>Mina föräldrar som tillslut skulle gå och lägga sig hittade mig och försökte övertyga mig om att jag bara hade inbillat mig. Men jag var inte lätttröstad den kvällen så min pappa beslöt sig för att gå ut och leta rätt på "kattskrället". När min pappa kom tillbaka hade han tagit in katten på gården…den hade blivit påkörd. Jag vet inte vad det var men jag tror och hoppas att det var ett sista farväl goda vänner emellan..:) / Linda<br><br><br><br>