Jag har alltid varit "the good girl" i skolan. Jag var alltid ärlig och öppen mot de jag brydde mig om. En dag så bestämde jag mig för att åka och hälsa på en vän i Vaxholm. Vi hade snackat flera år tidigare via Skype och sms. Vi hade varit kära i början av samtalen (vilket är väldigt vanligt). Några veckor innan vi skulle träffas så fick jag bilder för mitt inre hur hans lägenhet såg ut. Jag är så van vid det att jag inte bryr mig längre. Jag har alltid trott att det var en normal reaktion; att få former och färger som stämmer in osv. När jag åkte till honom så hade jag råkat öppna mig för mycket. Jag tog emot alla hans sköna energier och lät mig förtrollas av hans ord. När jag åkte hem så kände jag mig deprimerad av att han inte ville ha nåt seriöst. Det gjorde så ont i mig att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Vart kom tankarna från? Varför ville jag inte leva längre? Jag hade ju killen som vän och det var det som var det viktigaste. Jag var inte ens själv redo för nåt seriöst. Dagen jag kom hem så betedde jag mig underligt och jag berättade inte för mina nära och kära vad som hade hänt i Vaxholm. Min fysiska kropp ropade på mig att jag skulle få utlopp för mina känslor innan jag skulle få ett vredesutbrott. Min själ sa åt mig att vila och meditera. Jag vägrade göra något åt detta den här dagen. Jag gick och lade mig och sov bort allt. Dagen därpå så skolkade jag från praktiken och blev ordentligt osams med pappa. Jag märkte vid vissa tillfällen att min vanliga röstton hade förändrats och att jag hade blivit cynisk. Hur kunde detta hända? Jag brukar alltid berätta om mina upplevelser, men nu så var jag helt tyst. Min själ ropade hela tiden på mig att lugna ner mig, men min kropp åkte ut i skogen och fick mig att sitta kvar en lång stund. Något eller någon fick mig att ruva på en slutgiltig plan att avsluta mitt liv. Min vanliga empatiska förmåga var som bortblåst och jag struntade blankt i vad min familj skulle tycka. Vad fan hände? Någon styrde min kropp mot ett ställe som heter Djupeträsk i Oskarshamn. Det är en vacker sjö. Min hjärna tänkte hela tiden "ge mig ett tecken så ska jag inte göra något förhastat". Jag vet att man oftast inte minns något från besattheten, men det här var så tydligt och riktat mot mig. Svårt att förklara. Små detaljer har jag svårt att minnas. När jag cyklade mot Djupeträsk så körde jag först fel. Jag hade varit flera gånger vid sjön men nu så körde jag fel! Något fick mig att ignorera tecknet och till sist så cyklade jag rätt. Jag hade inte mycket varma kläder på mig och jag vadade ut i vattnet och lade mig på en stor kall sten. Jag ville bara ligga där och dö av kylan. Jag funderade ofta på att simma ut och bara vänta på att sjön skulle sluka mig. Jag låg där i flera timmar och frös så att jag hackade tänder. Min kropp bara låg helt stilla utan att jag kunde röra mig. Ja, på något sätt så kunde jag inte röra mig. Också svårt att förklara. Min själ ropade skräckslaget på mig "VAD I HELVETE GÖR DU?!". Min pappa ringde mig senare och jag svarade helt förskräckt att jag ville ha hjälp. Det hade redan börjat skymma och jag var stelfrusen. Jag är så glad att jag svarade! Något ljus gav mig styrka att orka göra det. Jag grät så mycket att jag inte visste om jag var arg eller ledsen. Jag ville bara åka hem och börja om på nytt. Något skrattade åt mig hela tiden. Någon ville förnedra mig inför mig själv. Både mamma och pappa åkte för att hämta mig. Den dagen glömmer jag aldrig. Den sm fick mig att göra detta ska få fan för att ha oroat min familj. Dela med er om ni varit med om nåt liknande. 🙂 Tack för att ni läste. Ni får tro vad ni vill, men den tjejen som cyklade ut för att göra något otäckt var inte jag. Jag vet hur jag fungerar och den Emma som kom hem från Vaxholm hade varit alldeles för öppen för alla energier. Den vanliga Emma skulle ha varit nöjd över att ha åkt så långt och att komma hem med mer livserfarenhet. Jag skulle ha varit lycklig.