I början när jag var mindre, trodde jag inte på spöken. Men det skulle jag har gjort. Jag var cirka nio år när min farfar dog. Han var stark och levde mycket längre än läkarna sa att han skulle göra. Men efter ett tag började han att må sämre, läkarna sa att han fick inte sova tillsammans i samma säng som i farmor, så han fick sova i de rum jag ligger i nu. Det är här berättelsen börjar… En tidig september dag, vaknar farfar för att ta en kopp kaffe, han hälsar på farmor och de pratar en stund. Efter en timme ungifär, så säger farfar att han är trött och går och lägger sig igen, blir först chockad, men sen så lugnar hon sig och sätter sig och läser Smålänningen. Men när farfar inte går upp efter en timme så börjar hon bli orolig, hon smyger tyst in i farfars rum och tittar till honom, memn till sin förskräckelse, så ser hon att han ligger livlös i sängen, hon slänger sig ner brevid honom och börjar gråta. Under tiden detta händer, så åker min pappa till farmor och farfar för en viss anledning. Han har försökt att få tag på de hela förmiddagen men ingen hade svarat via telefon, så han åker dit. Han ringer på klockan, men ingen öppnar, dörren är låst men han vet vart nycklen är, så han öppnar dörren. Han ser att ingen är hemma, men någonting säger honom att han ska gå dit ändå. Han ser farmor ligga brevid farfar och gråter, han slår sig ner brevid farmor och tar tag i hennes hand, sedan ringer han ett samtal och säger att det ligger en död man hemma hos farmor. Människorna kommer direkt, plockar undan farfar och farmor och pappa sitter vid köksbordet och gråter… Efter begravningen och alt som hänt, så flyttar pappa in i huset där farmor och farfar bodde. Jag får ha det rummet där farfar dog. Först ville jag inte, fast jag var tolv år. Men efter ett tag så började jag sova där, första gången kände jag att det blev minusgrader i mitt rum. Jag hade strumpor, byxor och tröja. Men jag somnade, dagen efter var jag sjuk. Pappa undrade vad som hänt, jag sa att det var kallt inne i mitt rum, han sa: du bara inbillar dig. Men senare på dagen då pappa skulle spela tennis, så här jag fotsteg uppför våran trappa, jag springer in i pappas rum och gömmer mig under täcket. jag känner att det börjar bli kallt, men sen blir det varmt, jag drar mig ut ur täcket. Någonting säger mig att jag ska gå in i mitt rum, sängen som jag bäddat, ser ut som om någon nyss legat i den. jag börjar gråta och springer ut på gatan och står där ett bra tag. Jag säger ingenting till pappa, ingenting. Efter ett tag efter detta hänt, så är jag åter hemma och pappa spelar tennis. Jag läser en bok i mitt rum, men jag hör fotsteg i trappan och en massa mumlande, denna gången blir jag inte rädd, utan förbannad, jag skriker: VAFAN VILL DU?? jag springer in i vardagsrummet och sitter där. Det spöregnar ute, jag hör fotsteg och mumlande… Sen säger jag, gå härifrån och kom aldrig tillbaka. Efter jag sakt det, blir det lättare at andas, luften känns inte lika svår att andas i längre. Men jag känner att någon eller något tittar på mig än idag.. Vem vet, kanske är det farfar?