Denna text är inte ett försök att övertyga någon. Den är snarare ett försök att ifrågasätta våra egna kriterier för övertygelse. Vi på Spökwebben upplever att många uppskattar att resonera även kring hur vi drar våra slutsatser – och inte bara vilka slutsatser vi drar.
Det må vara svårt att föreställa sig detta. Jag ser, jag hör, jag känner. Det är konkreta bevis för de flesta av oss att verkligheten är som den är. Marken vi går på bär våra fötter. En fjäder känns som en len kyss mot kinden.
Kort sammanfattat är det endast ditt eget sinne som ger dig denna information. Små impulser triggar ditt nätverk av nerver, som i sin tur färdas till hjärnan, där de tolkas till något begripligt för dig. Logiskt? Kanske. Kanske inte!
I grund och botten styrs du av elektriska signaler – små sådana, men många i sitt antal. Än idag vet man inte fullt ut hur dessa signaler lagras, till exempel som minnen. Vi har mycket att lära, den saken är klar.
Med utgång från ovanstående saker, kanske vi kan tänka ett steg längre?
Under all min tid inom forskning gällande så kallade ”paranormala fenomen” under 25 års tid har jag för länge sedan fått några insikter:
- Min erfarenhet har lett mig till slutsatsen att många fenomen existerar, som ännu inte låter sig beskrivas inom dagens vetenskapliga modeller.
- Om man inte finner bevis, söker man kanske på ett felaktigt sätt – utifrån premisser om hur man anser att saker ”bör” vara.
- Om man slutar att ifrågasätta saker, till exempel sin egen uppfattning, riskerar man att stampa på samma plats så länge att man till slut befinner sig i ett djupt hål. Då finns inte längre möjligheten att blicka åt alla håll, eller ens ta till sig ny information.
Tänk om bevisbördan vore en kamera som i sin enskildhet måste kunna fotografera sig själv. Omöjligt – men ändå vet vi alla att kameran existerar.
Metaforen är enkel, men den belyser en grundläggande begränsning i hur bevis kan förstås.
Mitt samlade intryck är att vi alla har ett medvetande. Vår värld består av saker som ger medvetandet intryck och erfarenheter. Det är så vi utvecklas.
Känns detta resonemang som ”övernaturligt”?
Ställ dig själv frågorna:
– Hur kom denna värld till sitt existerande?
– Hur uppkom universum i sig?
– Hur existerar jag alls, om allt föregicks av ”inget”, enligt teorier om Big Bang?
Visst känns det märkligt?
Du vet dock att du existerar, då du faktiskt kan läsa denna mening. Men inte har du någon fullständig förklaring till detta.
Anser du fortfarande att folk som ser ”spöken” är märkliga?
Om din egen existens i sig saknar fullständig förklaring – på vilka grunder väljer du då vad som är ”rimligt” att tro på?
Hur tänker du själv kring detta?