Detta skedde när jag var 6, nästan 7, år gammal (alltså för ca 10år sedan), så jag minns inget av själva händelsen, men mina föräldrar har berättat om den.. Saken var den att jag, mamma och min två år yngre lillebror satt en septemberkväll i vardagsrummet och typ pratade. Pappa var inte hemma, för han var, tillsammans med mina två fastrar, på sjukhuset, där min farmor var för tillfället, och eftersom hon var gammal (ca 84 år, tror jag) hade hon börjat bli virrig (speciellt det senaste halvåret sedan farfar hade dött på våren), och nu kände hon att slutet var nära. Hon låg i ett rum på sjukhuset med min pappa och hans systrar vid sidorna av sängen. Det var på kvällskanten. Hemma, på ett bord i vardagsrummet låg ett vackert väggur i trä, målat svart och guld och lite glas. Problemet med den var att den hade stått still i cirka fem år, men farmor, som egentligen ägde den, vägrade slänga den, det var en av hennes käraste ägodelar, och när hon hade fått flytta till äldreboende hade vi fått ta hand om den. På kvällskanten när vi satt där i vardagsrummet skedde något egendomligt. Plötsligt började klockan, som inte hade slagit på flera år, att slå, och den bara slog och slog och slog… Fem, tio, femton, tjugo, ja säkert tjugofem gånger slog den, helt plötsligt. Mamma blev självklart skraj när detta skedde, men på ett sätt blev ändå inte rädd, för hon visste vad det berodde på. Det var farmors sista farväl av sina älskade barnbarn och av sin sons fru. Hennes klocka har sedan dess hängt på väggen i vårat vardagsrum.