I juni 1993 dog min pappa efter en tids sjukdom. Två veckor senare samlades släkten för begravningsgudstjänst, men pappa hade begärt kremering och av olika praktiska orsaker kunde urnsättningen inte hållas förrän nästan 2 månader senare. Min mamma, syskon och deras familjer hämtade urnan och gick till graven, där min bror skulle sätta ner urnan i jorden. Han hade inte gråtit sedan pappa dog, men just i det ögonblicket bröt han ihop, föll på knä på graven och grät. Jag stod nån meter ifrån och tittade bort för att ge honom tillfälle att gråta ut i fred, och såg då min pappa – som alltså varit död i 8 veckor – stå cirka 10 meter bakom oss. Han tittade inte på mig utan lite vid sidan av mig, på resten av familjen. "Nu har jag blivit komplett galen", tänkte jag. Jag tittade på honom nästan 30 sekunder, sedan tänkte jag att "jag måste kolla om nån annan ser honom också", men alla andra tittade på min bror. När jag vände blicken tillbaka till den punkt där jag sett min pappa, var han borta. Till saken hör att vi hade varit osams inom familjen en längre tid och jag fick känslan av att han ville kolla att vi blivit sams igen. Tyvärr blev vi osams igen några månader senare, kan tänka mig att min pappa är ledsen över det.