Pojken i rummet

Jag har alltid fått höra från bekanta medium att jag är känslig för det här med det övernaturliga, jag har sedan liten kunnat känna av närvaro som andra inte kan se. Jag är 100%!övertygad idag om ett liv efter detta, som skrämmer mig något enormt men finner trygghet i att om det skulle skada mig borde det gjort mig illa för länge sen..

Det slog mig i tonåren, jag hade en överenskommelse med mina föräldrar att titta in in deras sovrum och säga till att jag var hemma om jag kom hem efter att dem gått och lagt sig, vid den här tidpunkten var mina föräldrars sovrum en renovering av min och syrrans barndomsrum, två små rum som mina föräldrar slog ur väggen mellan och gjorde till ett stort rum.

En kväll när jag kom hem sent, kring midnatt, öppnar jag dörren in till mina föräldrars sovrum för att betrygga dem med att jag är hemma vid liv, men när jag öppnar sovrumsdörren ser jag inifrån det mörka rummet en pojke komma springandes mot mig, så jag smäller igen dörren så hårt att mina föräldrar vaknar i ren chock och frågar vad som försiggår. Jag förklarar för mamma, som återberättar från när jag var liten, kring 1-2 års ålder, när jag låg i spjälsäng och kunde prata någorlunda, så vaknade jag varje natt (då i samma rum som mina föräldrar i min tonår övertagit till deras sovrum) och skrek efter mamma, när hon väl kom in för att plocka upp mig pekade jag på samma hörn jag sett pojken komma springandes mot mig och sa “mamma, det står en pojke där” varje natt i 1 års tid höll jag på så, enligt mamma. Och på senare dagar ser jag en pojke springa mot mig?! I samma rum, samma hus!

Vid flertalet tillfällen i tonåren, så hade mamma och pappa skaffat tv i sovrummet. Äntligen kunde jag kolla på mina program om mamma och pappa ville se något annat i vardagsrummet. Flertalet gånger kunde jag känna något klappa mig på huvudet. Det är en känsla jag aldrig kommer glömma.

Vid ett annat tillfälle sitter jag och mamma, ensamma hemma, inga djur, inga fönster eller dörrar öppna, i vardagsrummet och kollar på tv, jag frågar henne vid ett tillfälle om hon tror min farfar är med oss. Nej, skrattar hon bort och sekunder efter smäller köksluckorna till… Behöver jag nämna att vi sov tillsammans den natten?

På senare dagar, dvs nutid, fick jag barn, flyttade ut i hus på landet osv. Jag är ensam hemma med dottern, och sedan dag ett vi flyttade in har jag känt närvaro av en dam som vill ha ordning och reda…. Jag skaffade två katter, främst som sällskap men också för att hålla ordning på möss osv. Och vid varje tillfälle jag blev paranoid och hörde ljud intalade jag mig själv att ” det är bara katterna”… Vid ett tillfälle ligger jag i soffan i vardagsrummet och kollar på tv, plötligt hörs en duns utifrån köket som ligger i anslutning till vardagsrummet. Jag tänker snabbt för mig själv “att det är bara katterna..” Tills jag inser att båda ligger och sover gott i fotändan där jag ligger… Så jag går ut i köket och finner bestick ifrån diskhögen ligger på golvet…

Ett annat tillfälle på kvällen har min dotter 3år som sprungit runt i huset och lekt, rusat rakt in i vardagsrummet och ropat ” nej, ta inte mig” .. När jag försökt fråga lite pedagogiskt vem som inte ska ta henne svarar hon ” tanten dom bor i rummet där borta, hon jagar mig”…

När jag frågat tidigare husägare om ursprungsägare så visade det sig att det bodde en gammal dam i huset, som led av schizofreni och var manisk samlare. I uthus som tillhör gården finns tusentals tidningar från halva senare tiden från 1900-talet…

Det var lite om mina upplevelser.. Och ja, jag sover fortfarande med lampan tänd..

1 svar på ”Pojken i rummet

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.