För två veckor sedan ringde min syster och berättade att vår mamma gått bort bara några minuter tidigare. Det var väl inte helt oväntat; hon var gammal och sjuk men hade blivit lite piggare så vi trodde hon skulle vara hos oss ett bra tag till. Så att hon helt sonika en kväll bara la sig ner och slutade andas kom ändå som en överraskning. Min första reaktion var bara: oj, det gick fort. Jag hade planerat att besöka henne bara tre dagar senare (hon bodde 45 mil bort) så det kändes lite snopet. Min syster grät i telefon så hon kunde inte prata så jag avslutade samtalet, vi kom överens att höras nästa dag och efter en stund gick jag ut i köket för att hämta ett glas vatten. Där jag stod vid köksbänken fick jag en lite pirrande känsla. Jag vände huvudet åt sidan och där stod hon, min nyligen avlidna mamma. Hon var sig lik sedan jag sist träffade henne 3 veckor tidigare, liten och smal men nu helt rak i ryggen vilket hon inte var då. Hon hade även andra kläder på sig än de jag såg henne i sista gången. Jag blev inte ens rädd utan mest glad, sa hej, är du här. Självklart fanns tanken att jag bara inbillade mig men då hon pekade på kaffebryggaren blev jag nästan lite full i skratt. Så länge jag kan minnas har mamma pimplat kaffe varje vaken stund, och att vid detta tillfälle sätta på en panna kaffe kändes helt naturligt. Så jag fixade kaffe, och medan jag stod där och väntade på att det skulle bli klart försökte jag prata med henne men hon sa ingenting. När kaffet var färdigt hällde jag upp en kopp åt oss var och sa att jag skulle gå och sätta mig i vardagsrummet. Mamma satte sig på en stol i köket och tittade efter mig. När jag kom tillbaka in i köket lite senare var hon borta. En vecka senare besökte jag min syster och berättade denna historia. Min syster, som satt hos mamma när hon gick bort, frågade: "Vad hade hon för kläder på sig när du såg henne?" "Det var lite halvmörkt i köket men det såg ut som ett vitt nattlinne, med trekvartsärm, lite rynkor fram och nåt slags ljust mönster på", svarade jag. Min syster tittade på sin man och båda log. Det visade sig att ett sånt nattlinne, vitt med rynkor fram och ljusrosa små rosor på, var precis det min mamma hade haft på sig när hon dog… Och jag visste inte ens att hon hade ett sånt…