Jag arbetar inom äldreomsorgen. Som ny i "branschen" fick man ofta höra historier om spöken på de arbetsplatser och praktikplatser man varit på, som den grå damen i kulverten på Sahlgrenska eller spöket i korridoren som ropar på en på en av Högsbo sjukhus avdelningar. Jag fick aldrig uppleva något och skrattade bara åt de spännande historierna. Det tog många år innan jag själv upplevde något. Jag arbetade på ett av sjukhemen i Göteborg, kvällstur tillsammans med en undersköterska. Dörrarna in till patientrummen bestod av en dörr-del och en öppningsbar mindre del med en smal glasruta i. När vi var inne hos den sista gamlingen som skulle läggas till ro för natten står vi på var sin sida av sängen, jag med ryggen mot dörren och min kollega med ansiktet mot dörren. Plötsligt säger kollegan: Vem ärdet som kommit? Jag svarar: kom det någon? – Ja, säger hon, det gick någon förbi i korridoren. Jag springer ut, det finns inte en människa där. Går i i alla rummen för att se om någon är uppe och rantar, men alla låg och susade i sina sängar. Gick över till andra avdelningen för att höra om någon varit inne, men inte då. Min kollega hävdade att det visst var någon som gått förbi, men jag skrattade bort det och menade att hon inbillat sig. veckan efter jobbade jag igen kvällen, med en annan kollega. Inne hos samma vårdtagare står jag denna kvällen på min förra kollegas plats, dvs med ansiktet mot förren. När vi håller på så ser jag i ögonvrån att det rusar förbi en skugga i korridoren. Jag släpper allt och springer ut, men även denna kväll finns ingen där och alla sover i sina sängar. När jag arbetar kväll en tid senare på den andra avdelningen så är allt lugnt tills jag i någonstanns i bakhuvudet till slut reagerar på att det knackar då och då. När vi lagt alla sätter vi oss en stund i dagrummet framför tv:n när det knackar igen. Nej, säger jag till kollegan, nu måste jag se vad det är som låter från köket! Hon tittar på mig och säger: Hör du också hur det knackar? Tänk om vi låst in någon av de gamla i köket? Eftersom det var en demensavdelning var köksdörren försedd med en hasp som satt högt uppe. Jag öppnar haspen som är ordentligt låst och öppnar men, köket är tomt. Kanske det är någon på balkongen (som ligger brevid köket) säger kollegan och lutar sig mot fönstret för att se ut i mörkret på balkongen. Då knackar det rätt i ansiktet på hene!! Jag kastar mig mot balkongdörren, sliter upp den… och balkongen är helt öde. Efter några år på det sjukhemet men ständiga skuggor och ljud, konstiga reaktioner från de boende om att de inte tycker om mannen som har slokhatt på sig, så slutar jag där. Jag arbetar några år i Norge och när jag kommer hem igen får jag jobb som sjuksköterska på ett litet korttidsboende för äldre. Det är ett jätetrevligt litet hus med få vårdplatser och ett hektiskt jobb. Sjuksköterskeexpeditionen är placerad en halvtrappa mellan de två vårdavdelningarna. En kväll när jag arbetar vid datorn, glider plötsligt skrivbordslådan upp. Jag reagerar inte utan stänger bara lådan. det är först efteråt som jag inser att det inte var helt naturligt. När jag berättar detta för en arbetskamrat senare så berättar hon att hon suttit uppe på personalrummet uppe på vinden en dag tillsamans med en kollega när de hör hur det rycker i dörren till brandtrappan. Brandtrappan är placerad så att man inte ser den från personalrumsdelen. De går dit för att kontrollera eftersom vi ibland haft objudna gäster som försökt ta sig in den vägen. När de komer dit är dörren låst, som den ska, och utanför har det snöat, men inga fotspår syns i trappan. Ett halvår senare sitter jag och samma kollega uppe i personalrummet och äter. Plötsligt ser jag en lång skepnad av en man gå igenom dörröppningen in i nästa rum. Min enda kommentar var: Där var han ju! Vem då? frågar hon och vänder sig om men, ser ingen. Vårat spöek, svarar jag. Tiden går och allt fler berättar att e upplevt att de inte är ensamma på expeditionen, fast det inte finns någon annan där. Medicinlådor faller helt plöstligt ned från hyllorna i medicinrummet titt som tätt, nattsköterskan hör att någon ropar på henne från trappan, men när hon frågar personalen inne på avdelningarna vad de ville så är det aldrig någon av dem som ropat på henne. Efetrsom det titt som tätt hände ovanliga saker, så blev det nästan en vana och man reagerade knappast. Men, en midsommarafton när jag arbetade blev jag rejält rädd. Jag var ensam sjuksköterska i huset och därmed ensam på expeditionen. När jag står inne på medicinrummet hör jag att faxen startar och hör hur det kommer flera papper. Konstigt, tänkte jag, vem faxar på en helgdag? När jag går ut till faxen finns det inga papper som komit. ja ha, tänker jag, ännu ett spratt av vår gode vän! dags för kaffe. Jag går ut i trapphuset, låser dörren till expeditionen och hinner ta två steg ned i trappan när det plöstsligt dunkar till på dörren innifrån expeditionen!!! Jag flög ned til avdelningen! En av personalen fick följa med mig upp igen, men expeditionen var naturligtvis tom. Jag blev rejält arg: Du ger blanka f-n i att skrämma mig! Därefter var det ganska lugnt ett tag. Förra året skulle verksamheten upphöra i det lilla huset. Vi höll på att packa och flytta i två veckor. Den allra sista dagen var jag och chefen ensamma kvar långt ut på kvällen. Jag körde över grejer på en vagn till huset mitt emot och fick gå många gånger med min vagn. Varje gång jag gick förbi på gatstumpen utanför knackade det på köksfönstert på andra våningen. det kändes som att min gode vän inte ville att jag skulle lämna huset. När klockan var ungefär nio på kvällen gav chefen upp och åkte hem. Jag skulle bara in och skruva ned en klädhängare uppe på våning två, inne i ett förråd innan jag skulle ge upp. Jag hade med mig hunden in på den tomma avdelningen. Hunden strosade omkring i de tomma rummen och ut på balkongen, medan jag skruvade ut skruvarna på klädhängaren. Plötsligt känner jag håren på armarna resa sig och sedan hör jag hunden som skäller som en galning. Jag rusar ut i tron att hon gått ut på balkongen och hört någon utanför. När jag komer ut står hon i dörröppningen in på ett av de tomma patientrummen, med raggen rest och skäller för fullt! Det finns ingen i rummet. Jag blev fullkomligt rasande: Du ger F-N i att skrämma mig och hunden! Jag har stått ut med dina hyss i alla år och lägger du av! Nu står huset tomt. Ibland är en lampa tänd i någon toalett eller i något rum. Eftersom jag fortfarand ehar nyckel dit går jag in och släcker varje gång. Jag känner inte av någon men, vet att han/hon är där inne….