Jag satt häromkvällen och fastnade i en tanke som först kändes självklar, men som snabbt blev… obekväm.

Vi finns.

Inte mer än så. Vi existerar.

Och ändå, om man verkligen stannar upp i det, så finns det ingen som kan förklara varför. Inte på riktigt. Vi vet att vi är här, vi upplever livet varje dag, men själva grunden till det hela är fortfarande ett mysterium.

Det märkliga är att vi accepterar det utan problem.
Vi ifrågasätter det inte. Det bara är så.

Och där någonstans började tankarna glida vidare.

För vad är egentligen verklighet?

Det vi kallar verklighet är ju bara det vi upplever. Det vi ser, hör och känner, filtrerat genom våra sinnen och tolkat av vår hjärna.

Färger finns inte där ute på det sätt vi upplever dem.
Ljud är egentligen bara vibrationer.

Ett minne kan kännas helt sant, men ändå visa sig vara fel.
En dröm kan kännas verklig – tills man vaknar.

Ändå litar vi fullt ut på att vår bild av världen stämmer.

Och vi gör samma sak i livet runt omkring oss.

Pengar är i grunden bara siffror, men kan styra hela vårt mående.
Tid är något vi hittat på, men den styr varje dag vi lever.
Ett jobb kan bli en identitet, trots att det egentligen bara är en roll.

Vi bygger upp system, normer och sätt att leva, och efter ett tag känns de så självklara att vi slutar reflektera över dem.

Men så fort något inte passar in i den bilden, då reagerar vi direkt.

– Vi skrattar bort det. Avfärdar det.

– Det där kan inte stämma.
– Det där är omöjligt.

Jag har alltid haft svårt för just den reaktionen.

Under många år har jag samlat in och gått igenom berättelser från människor som upplevt saker de själva inte kan förklara. Tusentals fall genom Spökwebben. Jag har läst, pratat med människor, försökt förstå vad som faktiskt ligger bakom upplevelserna.

Samtidigt har jag jobbat i en helt annan värld, där fakta och analys är centralt. Jag var med i Brottscentralen i flera år, i samarbeten med Aftonbladet, Expressen och Discovery. Där handlar allt om att förstå vad som faktiskt hänt, vad som går att bevisa, vad som håller.

Så för mig handlar det inte om att tro eller inte tro.
Det handlar om nyfikenhet. Om att vilja förstå.

Och kanske är det just därför jag fastnar i det här.

För när man läser tillräckligt många berättelser, från helt vanliga människor, så inser man en sak.

Det är inte alltid så enkelt att bara avfärda allt.

Samtidigt vet jag hur lätt det är att dra fel slutsatser.
Hur hjärnan kan lura oss. Hur upplevelser kan misstolkas.

Men det lämnar oss ändå med en fråga som är svår att släppa.

Vad är det vi egentligen förstår?

Jag har tänkt mycket på UFO-frågan på sistone också. Inte ens vad det är, utan hur vi reagerar på den.

Vi har letat efter svar i decennier.

Och ändå landar vi i samma sak. Vi vet inte.

Då börjar man undra om det verkligen bara är svaren som saknas.
Eller om det kanske är frågorna vi ställer som är fel.

Jag lyssnade nyligen på Bob Lazar igen, i nya intervjuer som släppts senaste tiden, bland annat hos Joe Rogan och i en längre genomgång med Chris Ramsay (Area 52).

Det som fastnade var inte bara vad han säger, utan hur han själv resonerar idag. Han beskriver fenomen som inte riktigt beter sig som något vi känner igen.

– Ett objekt som lyfter utan att trycka/pressas gentemot marken.
– Ljus som böjs runt så att det nästan försvinner.
– En flamma som står stilla, som om tiden tillfälligt står stilla.

Men det mest intressanta är att han själv ifrågasätter begreppen.

Att det vi kallar för “antigravitation” kanske bara är ett ord vi använder för något som vi inte förstår.

Det kan vara något helt annat. En kraft som vi ännu inte har upptäckt. Där någonstans klickar det för mig.

För vi utgår hela tiden från att verkligheten fungerar så som vi tror att den gör; enligt våra normer och modelller.

Vår förståelse sätter gränserna för vad som är möjligt utifrån vår kunskap och erfarenheter.

Dessvärre förstår vi ju inte ens vår egen verklighet fullt ut.

– Vi vet inte vad medvetande egentligen är.
– Vi kan inte förklara varför något överhuvudtaget existerar.

Ändå känner vi oss ofta väldigt säkra när vi säger att något är omöjligt. Kanske är det därför som berättelser om spöken och andra paranormala upplevelser så snabbt hamnar i samma fack.
Inte nödvändigtvis för att allt är sant.
Utan för att det inte passar in.

Om vår bild av verkligheten är begränsad från början,
hur vet vi då vad som ligger utanför den?

Jag vet inte vad svaret är.

Men mer och mer känns det som att problemet inte är att vi vet för lite… utan att vi tror att vi redan vet tillräckligt.

Kort sammanfattat – Det är lätt att tro att vi saknar svar.
Men tänk om det verkliga problemet är att vi ännu inte vet vilka frågor vi ska ställa.