Detta hände vid lunchtid en lördag på hösten 1981. Min dåvarande fru och jag hade åkt till citadellet i Landskrona för att titta på fästningen. Först gick vi till den nyare fängelsebyggnaden fångtornet. Vi gick tysta och funderade för oss själva. Någon guidning var det inte just då eftersom det var lunchtid, så vi fick gå själva och titta. Vi gick sedan in i den gamla byggnaden där det grävts in en böjd gång in från sidan i en fängelsehåla vars väggar var 3 meter tjocka.<br><br> Hålan var 1981 upplyst av el-ljus. Detta var den inte ett femtontal år senare då jag var där på återbesök. Då var den mörk och visades enbart genom guidning. Guiden hade med sig en ficklampa. Nåväl, väggarna inne i hålan var urgröpta sovslafar för fångarna. Jag kände i en av dem med handen och försökte föreställa mig att det var jag som låg där under den tid hålan varit i bruk. Vi sa inget till varandra min före detta fru och jag. Vi bara gick och tittade.<br><br> Vi gick ut från hålan. Väl utanför stannade min före detta fru och sa ”va va det?” Jag stannade upp och nu hörde jag också ett sorl av röster som hördes högre och högre inifrån hålan och i detta sorl en manlig röst som i förtvivlan och gråt ropade på hjälp. Vi stod och visste inte vad vi skulle göra. Vi kunde inte se in i hålan då gången in i den gjorde en krök. Jag frågade om vi skulle gå in igen. Aldrig sa mitt ex. Vi stod en stund och plötsligt så började rösten och sorlet av de andra rösterna att sakta dö bort. Det hördes svagare och svagare tills allt var tyst igen.<br><br> Men vad var det vi hört genom tid och rum? Vad för tragik? Jag berättade om detta för en guide ett femtontal år senare när jag var där igen men hon hade aldrig hört tals om att det spökat där. Tyvärr berättade jag aldrig om upplevelsen på plats för de guider som arbetade den dagen det hände en lördag hösten 1981…<br> / Rolf

Detta är en sann upplevelse inget uppdiktat. Det var en mörk höstkväll 1964 och jag var 12 år och bodde på en lantgård med mina föräldrar och syskon. Denna kväll cyklade jag till byns bibliotek för att låna böcker. När jag hittat några jag tyckte var intressanta cyklade jag hemåt igen på den gamla oupplysta landsvägen.<br><br> Efter att ha cyklat några kilometer och korsat en järnvägsövergång så såg jag på avstånd framför mig skenet från en bils lyktor som närmade sig. En bit framför mig såg jag även ett par bakifrån, som gick vägen fram på samma sida som jag cyklade. Det var en ung man och kvinna som gick bredvid varandra. De var klädda i mycket vackra men gammaldags kläder. 1800-tals kläder är jag säker på att det var när jag i dag minns tillbaks. Man såg inga färger på kläderna utan allt var grått och kvinnan som var klädd i en lång klänning höll i ena handen ett litet solparasoll uppspänt över huvudet. Det var ett elegant par.<br><br> Jag tänkte på de böcker jag lånat och skulle läsa när jag kom hem och tänkte därför inte på att det var något ovanligt med paret.<br><br> Snart lyste den närmande bilens lyktor upp vägen framför mig. Det hände samtidigt som jag var framme vid paret med cykeln och precis skulle svänga ut en bit på vägen för att köra om dem. Då hände det, jag aldrig skulle glömma. I billyktornas sken upplöstes paret som en dimma som skingras och det hände mitt framför min cykel.<br> Jag blev då mycket rädd och cyklade så snabbt jag kunde hem till mina föräldrar och var helt panikslagen när jag kom hem av rädsla. Jag har många gånger tänkt på upplevelsen och jag tror den kan ha samband med att det under 17 och 1800 talet en bit ifrån där detta upplevdes legat ett gästgiveri. Synen var som jag tror en uppspelning av något känsloladdat som hänt där och jag just då var mottaglig för och därför upplevde denna scen. Kanske det var ett resande par som övernattat där en gång för länge sedan och vars promenad fick ödesdigra följder för dem, var den anledning som gjort att denna promenad kunde upplevas igen. Jag undrar vad detta par hade talat om en gång eftersom de nu kunde ses som en inspelning från den tiden.<br>/ Rolf