Det började i 3an på gymnasiet. Jag började 3an 2004 och är nu den 30 oktober 2010 24 år gammal. Jag var 18 år gammal och det är 6 år sedan. Egentligen började det sommaren 2002 men det hade jag ingen aning om då. Det var först i 3an som jag märkte något. Ingen som jag har berättat för eller som har läst om det på ett internetforum bryr sig. Det är bara jag som tycker att det här är intressant. För mig är det obegripligt, det är min lilla förbannelse. Ibland gör jag ett nytt försök att nå ut övertygad om att det var jag som inte varigt tydlig tidigare. Men det är så att jag har ingenting annat för mig. Jag skrattar åt er och ni skrattar åt mig. Men det är jag som är schizofren. Så att säga. Jag vill be om ursäkt och förlåtelse för en sak. Den här historien kan kopplas ihop med en hel del sjuka åsikter presenterade på oförskämda sätt. Åsikterna finns ute i cyberrymden. Jag tar förstås avstånd från dessa eftersom jag är något sundare idag. Det är nämligen inte omöjligt att det här uppmärksammas. Eller det är väl precis vad det är. Vad vet jag. Nu till en tidsresa tillbaka 6 år i tiden då jag bara var 18 år gammal. Då gick jag i tredje ring eller med andra ord sista året på gymnasiet. Denna händelse är kanske min favorit så häng med i svängarna. Jag läste kursen Svenska B i persiod 1 och 2. Läsåret på den skolan är indelat i 3 st lika långa perioder. Varje kurs utgör ett block men det kan hända att en kurs på minst 100 poäng förläggs i två block samma period. Ett block innehåller 50 poäng. Svenska B är 100 poäng. Har för mig att varje poäng ska motsvara en timme lektionstid typ vilket i skolan värld kan var 40 min. Någon måste säga det, lägg ner grund- och gymnasieskolan. När barnen känner sig mogna och motiverade låt dem börja direkt på högskolan eller yrkesutbilning eller arbetslivet. Det är den enda rättfärda modellen. Vidare ska förstås högskolan o.s.v. ordnas på ett korrekt sätt. Imorgon är det halloween, spännande. Så passande nu när jag ska berätta min första upplevelse. På svenskan skulle vi elever hålla tal, en retorikövning. En rekommendation vi fick av läraren var ett inleda våra tal provocerande. För att få publikens uppmärksamhet. Jag inspirerades av rådet och började fundera. Vad är provocerande. Efter en liten stunds betänketid hade jag fått mig en ide. Jag var ateist eller agnostiker på den tiden men iden var att hålla ett religiöst tal. Vilket för mig betydde typ en kristen fanatisk predikan. Så blev mitt val, jag skrev ned en sådan eller rättare sagt en första del. Men du förstår det här är en verbal övning. Det räcker inte med bokstäver. Jag behövde öva på talet högt. Men jag ville inte göra det när någon kunde höra. Tänkte bara passa på att säga att jag kan göra ett lögndetektortest och minst en person har vissa minnen som bekräftar mina egna. Hurvida han ställer upp på ett test vet jag inte. För att kunna öva på predikningen utan att någon hörde tog jag med mig talet ut. Ut på en hundpromenad. Det är nu det börjar hända saker. Det var sent på kvällen eller natten. Det var mörkt ute och höst eller vinter. Det är bara 6 år sedan men mycket har hänt sedan dess. Så sent som jag var ute är det öde där ute. Jag bor fortfarande på samma ställe. Det hände alltså ett eller ett par tre stenkast från där jag sitter nu. Det fantastiska med den här händelsen är att ingen efter 6 år har reagerat. Och antagligen inte du heller. Varför skulle du förhålla dig på ett likartat sett till händelsen som mig. En allvarligt mentalt sjuk och störd person. Det är min unika vanföreställning inte sant. Du som alla andra kommer väl inte ens förstå vad som är grejen. Jag började predika samtidigt som jag promenerade. Jag kunde inte texten utantill så jag höll upp mina anteckningar så jag kunde läsa dem. De enda lamporna i min absoluta närhet var gatlampor. Jag hade inte mycket mer än börjat förräns det hände något. Gatlamporna framför mig slocknade. Gatlamporna bakom mig lös fortfarande. Så fort strömmen gick stannade jag. Jag stod still där jag befann mig när strömmen gick. Det var någonting speciellt med den position som jag hade hamnat i med fart. Jag hade en viss fart eftersom jag sakta promenerade framåt. Det speciella med min position var att den var under en gatlampa. Den sista av de lysande gatlamporna. Då fick situvationen min uppmärksamhet. Jag fortsatta längs trottoaren. Under de släckta gatlamporna, som så att säga svävade med stöd av stolpar mitt över trottoaren. Trottoaren och de släckta gatlamporna slutade på samma ställe. Vid ett valv till en kyrkogård med en gammal anrik kyrka. Det var allt för den dagen men det var bara början på min resa.

Jag åker till Gotland varje sommar med min familj. Vi har två sommarstugor ute på landet. Varje gång vi åker dit så får jag en underlig frid i själen. Både Gotlands historia och utseende får mig att bli så avslappnad. Jag har spenderat alla somrar som varit i mitt liv där. Den här sommaren så var det extra jobbigt. Det hände för ett par år sedan. Jag hade en stark social fobi och dissade min familj när dem skulle åka till stan. Som jag alltid brukade göra så satte jag mig framför en film ensam i den ena stugan (farmor och farfar bor i den andra). Jag tittade på "Jaws", trots att jag är så fruktansvärt rädd för hajar. Jag hade sett ungefär halva filmen. Jag satt i en fåtölj och kaffebordet stod en halvmeter ifrån mig. Plötsligt så fick jag en impuls och vände mig om mot bordet. På bordet så stod det en LDB-flaska (ni vet, en sån där mjukgörande kräm)och som ni kanske minns så var just den flaskan väldigt smal? Anyway, när jag vände mig om så skakade den som om någon stött till den. Snacka om att jag blev fundersam! Jag kommer inte ihåg vad jag tänkte just då, men när jag vände mig mot Tv:n igen så såg jag hur något stort vitt flög förbi fönstret framför mig. Först trodde jag att det var en fiskmås, men brukar de vara så stora? Nu sköljde paranoian över mig. Jag sprang in till farmor och farfars stuga för att kolla ifall någon av dem hade vita kläder. Farmor brukar vara ute och fixa i rabatterna ibland, så där drog jag första slutsatsen. Nepp, inga vita kläder. Nu kunde jag inte låta bli att bli skrämd. Jag sa inget till farmor och farfar. Inget till min familj heller. Så var det med det. 🙂 Det är inte alls konstigt att den där stugan är hemsökt då och då.

För några år sedan så fick jag och min föredetta väninna för oss att vi skulle leka med en Ouija-bräda i hennes lägenhet. Jag var ung och naiv (vilket jag ibland tenderar till även idag). Vi hade alltid känt oss lite illa till mods i hennes lägenhet. Jag hade en liten aning om att något inte stod rätt till. Hon hade berättat att hon känt sig iakttagen, vilket är mycket vanligt. Hon hade berättat om skuggor och konstiga ljud som förekommit utanför hennes sovrum. Vi blev tillräckligt uppskrämda för att köpa en Ouija-bräda via internet. Fan, vad jag ångrar allt. Men man ska ju göra misstag i livet. Annars så får vi aldrig reda på vad som är rätt. Anyway, vi delade på kostnaden när vi köpte brädan. Varje dag i skolan gick åt till att längta efter att den skulle komma. När brädan äntligen kom efter några dagar så bestämde vi att jag skulle övernatta hos henne en helg. Först var jag lite skeptisk till det, om det nu skulle hända något. När mörkret lade sig i hyreshusområdet så tände vi en massa ljus och satte oss i hallen, där hon upplevt mest obehag. Ingenting hände. Vi hade läst instruktionerna (som om det skulle hjälpa) innan vi satte igång. Jag var uppskrämd och frustrerad över att pekaren inte rörde på sig alls. Vi började klaga på att glaset var för tungt. Ingenting hände. Vi satte oss i köket för att försöka få kontakt med hjälp av en seans. Jag visste ingenting om seanser innan och jag hade ingen aning om att man var tvungen att be sin guide om beskydd. De första minuterna så hände ingenting. Vi båda satt och var överparanoida under hela fejk-seansen. Plötsligt så fick jag en underlig rysning på ena armen. Bara ett parti hår på armen reste på sig. Vad i he…? Tänkte jag. Min väninna viskade att det var någon som lade sina händer på hennes axlar. Efteråt så var vi båda jättetrötta efter all överspänning i sinne och muskler. Vi släckte ljusen och gick och lade oss. Halva natten så låg jag och stirrade på dörren. Jag har ingen aning om vad jag höll på med. Jag var så redo på att någon skulle komma in. Det var bara jag som var så uppskrämd. Jag somnade senare. Veckan därpå så drömde jag olika mardrömmar VARJE förbaskade natt. Det var ingen slump, och det märkte jag när jag fick mer kunskap om alla varningstecken. Nu vet jag att jag aldrig mer ska göra om det. Ouija-brädor tycker jag inte alls överhuvudtaget ska användas. Folk ser det som en lek och det är fel. Tack vare fejk-seansen och min dumdristighet så är jag mer öppen för attacker från den mörka sidan. Inget av det här är ett skämt. Isåfall så skulle jag inte kunna hålla mig för skratt. Allvarligt talat. Om ni vill ha kunskap om Ouija; gör det EN gång och aldrig fler gånger. Allt kan bli så fel när det väl har satt igång. Tack vare min sårbarhet så har jag haft depressionsperioder som jag inte vetat vart det kommit ifrån. Jag har haft tankar jag aldrig skulle trott funnits i mitt huvud. Det tar tid att bygga upp sitt försvar med guiderna. Tro mig. Å andra sidan så finns det saker man är menad för. Om ni känner att Ouija är rätt för er, så ska ni definitivt fortsätta med det. Glöm bara inte bort era guider! Be dem att endast släppa in goda krafter i era energifält.

Det är sant att barn ser allt. Till och med sånt som inte existerar i den fysiska världen. Just nu praktiserar jag på en förskola (som jag själv gått på för 15 år sedan), och jag stortrivs! Helt underbart ställe. Barnen är så himla goa och alla fröknarna är mycket trevliga. Varannan vecka så åker hälften av alla dagisbarnen till en stuga ute i skogen för att få sitt dagliga intag av naturens energier. Stugan är stor och innehåller en nedervåning där dagisbarnen kan äta, vila och läsa böcker. Det finns också en våning till där fröknarna kan ta rast. Det sista stället är ett förråd som är fullt med gammal bråte, en värmepump och en massa leksaker. Nu har jag praktiserar i mer än fem veckor på förskolan. När jag var med ena hälften i stugan (de är där en hel vecka och resten är på förskolan)så stod jag och höll koll så att inget bråk utbröt mellan alla de små. Plötsligt så kom en glad liten plutt utspringandes från förrådet och sa till mig att det fanns ett spöke inne i förrådet. Jag blev genast nyfiken och gick in i förrådet. Jag har vetat länge att barn kan se mycket från andevärlden, och det är oftast där alla "hemliga kompisar" kommer ifrån – snälla som elaka. Men som sagt; jag gick in. Det finns ett mörkt parti längst in i förrådet där all bråte tar sin plats. Och mycket riktigt så stod det en farbror lutad mot väggen med en cigarr eller en pipa i munnen. Han såg barsk och bestämd ut. Han hade en mörkbrun skinnväst på sig och en vit skjorta under. En liten svart smula hade han på huvudet. Han sa ingenting, utan bara stirrade på mig med en blick som sa mig "värst vad mycket barn det är här idag då." Jag fick den känslan av att han bara vaktade stugan. Några veckor efter det så berättade jag för fröknarna vad barnen hade sett. Det visade sig att fler än en hade sett farbrorn. Då kunde jag inte hålla mig längre och sa att barnen hade rätt. Fröknarna gjorde stora ögon, haha! Det viktigaste var att mannen inte gjorde illa någon eller skrämdes. Han verkade inte i behov av hjälp i alla fall. På grund av alla barns oskuldsfullhet så blir de mottagliga för andliga påhopp. Ibland kan det vara en fördel, och ibland ett rent helvete. Ett tips till föräldrar som har barn med "låtsaskompisar"; ignorera det inte. Om barnet inte mår bra eller visar tecken på oro, så ta tag i problemet och ring ett medium som man kan lita på, och få bort anden som förmodligen vill ha hjälp. Det är bara det att barnet inte förstår det. Gör inget på egen hand om ni inte har kunskap om det. Det kan sluta riktigt illa.