Vaknar från en dröm mitt i natten, tänker inte så mycket på det. Jag låter blicken glida runt i rummet för att försöka somna om. Blicken fastnar på väggen vid sängänden, blicken fokuserar och ser tydligt att skuggan är formad som en mans överkropp huvud/axlar/armar och kropp. Övriga rummet är mörkt, men vid sängänden finns det lite ljus som kommer in mellan fönsterkanten och draperiet, så självklart tänkte jag att det står någon utanför (så här sent!) Jag blir livrädd och helt lam i kroppen. Jag ligger och iaktar den orörliga skuggan i ca 30 min och känner hur kroppen slappnar av mer och mer och börjar tänka att "en människa omöjligt kan stå så stilla i 30 min" Så kom på att jag hade läst en bok om spöken och hur man ska handskas med dom, att om man inte vill bli störd för stunden så skulle man vänligt men bestämt säga ifrån, (inget kommer ju att hända..men jag tänkte att jag kan prova ändå) så jag sa "Jag försöker sova så kan du vara så snäll och gå" 2-3 sec efter att jag sa det så gick skuggan till vänster och in i skuggorna. Fyfan va rädd jag blev, drog täcket över näsan så bara ögonen var utanför xD och började leta men inget mer hände, somnade efter mycket om och men efter det. har fler minnen och händelser men tar det någon annan dag =)

Jag arbetar inom äldreomsorgen. Som ny i "branschen" fick man ofta höra historier om spöken på de arbetsplatser och praktikplatser man varit på, som den grå damen i kulverten på Sahlgrenska eller spöket i korridoren som ropar på en på en av Högsbo sjukhus avdelningar. Jag fick aldrig uppleva något och skrattade bara åt de spännande historierna. Det tog många år innan jag själv upplevde något. Jag arbetade på ett av sjukhemen i Göteborg, kvällstur tillsammans med en undersköterska. Dörrarna in till patientrummen bestod av en dörr-del och en öppningsbar mindre del med en smal glasruta i. När vi var inne hos den sista gamlingen som skulle läggas till ro för natten står vi på var sin sida av sängen, jag med ryggen mot dörren och min kollega med ansiktet mot dörren. Plötsligt säger kollegan: Vem ärdet som kommit? Jag svarar: kom det någon? – Ja, säger hon, det gick någon förbi i korridoren. Jag springer ut, det finns inte en människa där. Går i i alla rummen för att se om någon är uppe och rantar, men alla låg och susade i sina sängar. Gick över till andra avdelningen för att höra om någon varit inne, men inte då. Min kollega hävdade att det visst var någon som gått förbi, men jag skrattade bort det och menade att hon inbillat sig. veckan efter jobbade jag igen kvällen, med en annan kollega. Inne hos samma vårdtagare står jag denna kvällen på min förra kollegas plats, dvs med ansiktet mot förren. När vi håller på så ser jag i ögonvrån att det rusar förbi en skugga i korridoren. Jag släpper allt och springer ut, men även denna kväll finns ingen där och alla sover i sina sängar. När jag arbetar kväll en tid senare på den andra avdelningen så är allt lugnt tills jag i någonstanns i bakhuvudet till slut reagerar på att det knackar då och då. När vi lagt alla sätter vi oss en stund i dagrummet framför tv:n när det knackar igen. Nej, säger jag till kollegan, nu måste jag se vad det är som låter från köket! Hon tittar på mig och säger: Hör du också hur det knackar? Tänk om vi låst in någon av de gamla i köket? Eftersom det var en demensavdelning var köksdörren försedd med en hasp som satt högt uppe. Jag öppnar haspen som är ordentligt låst och öppnar men, köket är tomt. Kanske det är någon på balkongen (som ligger brevid köket) säger kollegan och lutar sig mot fönstret för att se ut i mörkret på balkongen. Då knackar det rätt i ansiktet på hene!! Jag kastar mig mot balkongdörren, sliter upp den… och balkongen är helt öde. Efter några år på det sjukhemet men ständiga skuggor och ljud, konstiga reaktioner från de boende om att de inte tycker om mannen som har slokhatt på sig, så slutar jag där. Jag arbetar några år i Norge och när jag kommer hem igen får jag jobb som sjuksköterska på ett litet korttidsboende för äldre. Det är ett jätetrevligt litet hus med få vårdplatser och ett hektiskt jobb. Sjuksköterskeexpeditionen är placerad en halvtrappa mellan de två vårdavdelningarna. En kväll när jag arbetar vid datorn, glider plötsligt skrivbordslådan upp. Jag reagerar inte utan stänger bara lådan. det är först efteråt som jag inser att det inte var helt naturligt. När jag berättar detta för en arbetskamrat senare så berättar hon att hon suttit uppe på personalrummet uppe på vinden en dag tillsamans med en kollega när de hör hur det rycker i dörren till brandtrappan. Brandtrappan är placerad så att man inte ser den från personalrumsdelen. De går dit för att kontrollera eftersom vi ibland haft objudna gäster som försökt ta sig in den vägen. När de komer dit är dörren låst, som den ska, och utanför har det snöat, men inga fotspår syns i trappan. Ett halvår senare sitter jag och samma kollega uppe i personalrummet och äter. Plötsligt ser jag en lång skepnad av en man gå igenom dörröppningen in i nästa rum. Min enda kommentar var: Där var han ju! Vem då? frågar hon och vänder sig om men, ser ingen. Vårat spöek, svarar jag. Tiden går och allt fler berättar att e upplevt att de inte är ensamma på expeditionen, fast det inte finns någon annan där. Medicinlådor faller helt plöstligt ned från hyllorna i medicinrummet titt som tätt, nattsköterskan hör att någon ropar på henne från trappan, men när hon frågar personalen inne på avdelningarna vad de ville så är det aldrig någon av dem som ropat på henne. Efetrsom det titt som tätt hände ovanliga saker, så blev det nästan en vana och man reagerade knappast. Men, en midsommarafton när jag arbetade blev jag rejält rädd. Jag var ensam sjuksköterska i huset och därmed ensam på expeditionen. När jag står inne på medicinrummet hör jag att faxen startar och hör hur det kommer flera papper. Konstigt, tänkte jag, vem faxar på en helgdag? När jag går ut till faxen finns det inga papper som komit. ja ha, tänker jag, ännu ett spratt av vår gode vän! dags för kaffe. Jag går ut i trapphuset, låser dörren till expeditionen och hinner ta två steg ned i trappan när det plöstsligt dunkar till på dörren innifrån expeditionen!!! Jag flög ned til avdelningen! En av personalen fick följa med mig upp igen, men expeditionen var naturligtvis tom. Jag blev rejält arg: Du ger blanka f-n i att skrämma mig! Därefter var det ganska lugnt ett tag. Förra året skulle verksamheten upphöra i det lilla huset. Vi höll på att packa och flytta i två veckor. Den allra sista dagen var jag och chefen ensamma kvar långt ut på kvällen. Jag körde över grejer på en vagn till huset mitt emot och fick gå många gånger med min vagn. Varje gång jag gick förbi på gatstumpen utanför knackade det på köksfönstert på andra våningen. det kändes som att min gode vän inte ville att jag skulle lämna huset. När klockan var ungefär nio på kvällen gav chefen upp och åkte hem. Jag skulle bara in och skruva ned en klädhängare uppe på våning två, inne i ett förråd innan jag skulle ge upp. Jag hade med mig hunden in på den tomma avdelningen. Hunden strosade omkring i de tomma rummen och ut på balkongen, medan jag skruvade ut skruvarna på klädhängaren. Plötsligt känner jag håren på armarna resa sig och sedan hör jag hunden som skäller som en galning. Jag rusar ut i tron att hon gått ut på balkongen och hört någon utanför. När jag komer ut står hon i dörröppningen in på ett av de tomma patientrummen, med raggen rest och skäller för fullt! Det finns ingen i rummet. Jag blev fullkomligt rasande: Du ger F-N i att skrämma mig och hunden! Jag har stått ut med dina hyss i alla år och lägger du av! Nu står huset tomt. Ibland är en lampa tänd i någon toalett eller i något rum. Eftersom jag fortfarand ehar nyckel dit går jag in och släcker varje gång. Jag känner inte av någon men, vet att han/hon är där inne….

Jag är bara 19 år och har varit med om en hel del ruggiga grejer så hoppas ni gillar att läsa mycket och detaljerat. 😉 Kan börja med att jag har ALDRIG varit troende på andar under tiden när jag var liten eftersom min mamma alltid sa "Det ena spöket tar aldrig det andra" och jag trode på det tills jag blev äldre. Det Första som hände som fick mej att tänka på saken om dom verklien finns var när jag, min mamma och min lillebror bodde på en gammal släktings gård. Det var vinter och jag hade rummer längst in i huset och för att kunna komma till det fönstret va man tvungen o passera en snödriva som var minst 1 m hög. En morgon när jag skulle gå ut ur rummet och börja äta frukost hörde jag en klar knackning på rutan, men rullgardinen var nerdragen så jag såg inte vem som knackat och vågade inte rulla upp utan sprang ut till min mamma och lådsades som ingenting och sa då till mej själv att detta bara var en inbillning. Min mamma har alltid velat skydda mej och ibland gör hon de på rent ut sagt KORKADE sätt! hon höll undan saker från mej för att inte skrämma mej när vi bodde i detta huset just för att jag ofta fick vara hemma själv. En natt när då denna släktingen till oss, Han som en gång bott i huset, en natt så dog han ca 4-5 tiden på morgonen och då hade vi två hundar en rätt gammal Pappilon och en valp som var en cockerspaniel, båda hundarna va lugna och gjorde ALDRIG i från sej något ljud om det inte var något riktigt allvarligt. Just denna natten blir vår äldsta hund rosenrasande och börjar skälla vid 4-5 tiden på morgonen så min mamma trode dom behövde gå ut. När hundarna väl kommer ut börjar dom vakta, resa ragg, morra och skälla. det hände aldrig igen. några veckor efter det höll vår familj på att brinna inne. Min mamma och jag är väldigt svara för tända ljus och hon hade tänt två långa ljus i två liknande glasljusstakar men hon somnar och vaknar en bra stund senare. Då brinner det i ljusstakarna, i bordet och det e sekunder till att det brinner i mattan, och ni vet, Det är inte branden vi dör av, utan röken. Det lustiga är att min mamma vaknar när rummet e så fyllt av rök så hon ser inte andra sidan av rummet. Inte så ruggigt tänker ni nu va? Men detta var bara precis början av det hela;) Mitt liv har varit mycket upp och ner, hittat på en del skit och stuckit ibland. Men det som nog hänt oftast i mitt liv det är att flytta. Efter vi bott i detta huset så flyttade min mamma ihop med sin före-detta. och det är i detta huset mitt liv ändrades totalt! När vi flytta dit gjorde min mamma sin magopperation, så jag fick vara själv med min dåvarnde styvpappa och min lillebror. En dag när jag varit uppe och ätit så när jag kom ner i källaren till mitt rum så var ALLA usb sladdar i min data utdragna, det var mååånga nätter då jag chattade med vänner och det slutade alltid med att dom antingen skrev " OMG DU HAR EN VIT HAND PÅ DIN AXEL!!!!!!" Eller också " Är du verkligen själv? jag skulle kunna svära på att jag såg någon gå förbi bakom dej." Och just nu vid denna tiden visste jag inte om jag trode på det eller inte. Men det ändrades väldigt väldigt snart! Jag bestämde mej efter att i många kvällar känt att någon tittar på mej men det var BARA på mitt rum. hur som jag bestämde mej för att ta dit en kompis utan att berätta för henne vad jag upplevt för jag visste att hon var hyperkänslig mot andar. Vi spenderade kvällen med att plugga lite sen kolla på "Huset Som Gud Glömde" sen somnade. Dagen efter när vi skulle hoppa på bussen mot skolan så säger min tjejkompis " jag vill inte vara otrevlig eller någonting sånt men jag vill nog inte åka tillbaka till de huset igen!" och jag frågade ju självklart varför. "Någon har rört mej hela hela tiden jag har varit hos dej!". jag köpte de och förstod då att jag inte längre var själv i mitt lilla källar rum. Inte jätte lång tid efter det så var det en sen kväll klockan måste varit närmare 12-1 och kände mej inte speciellt trött, jag hade en spegel hängandes på min dator skärm (en stationär skärm då) Jag hade tagit bort mitt smink eller något och struntet i att ta ner den, bakom mej sår där ett stort solarium som är typ 1m brett och 2 högt, Jag råkar av en slump titta i speglen snabbt och jag ser en flicka stå vid solariumet. jag försökte slå bort det men det var rätt svårt så jag bestämde mej för att gå o lägga mej och försökte övertala mej själv att det var bara inbillnig. När jag då lagt mej i sängen och släckt i rummet så hör jag en flickas röst säga "Mamma! Mamma kom o lek med mej Maaammaaaa!" flickan jag såg i speglen kommer jag ihåg som om det var i går. Hon var mellan 8-10 år, normal lång, långt svart hår det var lite smått krulligt uppe i och lite rakare i topparna och hon hade en vit klänning på sej det på minde om en sjukhus dress. Hönni mina kära vänner det blir väldigt långt om jag ska dra ALLT i detta inlättet så tror jag skrivet resten i ett nytt 🙂