Min älskade vän J.S gick bort för en dryg månad sedan. Vi jobbade på samma jobb, han var diskare. Fredagen han skulle jobba dök han inte upp, chefen försökte ringa honom men hans telefon var avstängd. Ingen var arg, vi var bara oroliga att vi inte fick tag i honom. Samma natt hade det hänt något konstigt i ena rummet i källaren på jobbet. Ett fonster hade gått sönder, men bara det inre fönstret. (Det är alltid två eller fler glas i ett fönster)Inte ens en rispa på ytterfönstret. Nedanför fönstret står det ett stort skrivbord. Fanns inte en enda glasskärva på bordet. på golvet låg fönstret i två delar. Vilket var konstigt då det är stengolv. Vad hade hänt? En vecka senare satt jag uppe i restaurangen och läste tidningen då jag såg något som fick mitt hjärta att stanna. J.S namn stod i en dödsannons. Jag sprang ner på kontoret där chefen satt och frågade varför de inte hade berättat något för mig. Inte heller chefen viste om detta och han ringde gång på pång till J.S mobil. Inget svar. Vi letade adress och nr till hans famiulj och hittade hans bror. Vi åkte dit och fick beskedet om att han avlidigt, fredagfen innan. (samma fredag som fönstret låg på golvet) Åh vad vi var ledsna, lilla J.S! endast 27 år! Canser i hjärtat hade han, ingen viste om det, inte ens han själv. Nu till spökerierna. Jag gick på begravningen på onsdagen. På torsdagen när jag var på jobbet plockade jag av tallrickar från ett bord. Gick med dem in till köket och gick ut i restaurangen igen. Går och plockar av ett annat bord och på väg in till köket ser jag att bordet jag plockat av innan ser lika dant ut, med samma tallrikar på bordet jag nyligen tagit bort. Men hela bordet såg lite grått ut, kan inte förklara. Såg ut som att man tittade på ett kort. Jag gick in i köket med disken jag hade i handen och när jag kom ut till bordet igen var allt borta. och bordet var "ljust" igen. Jag gick runt och letade efter disken. Men nej, spårlöst borta. Ja, jag började undra om jag skulle gå hem och sova, men sen kom jag på. Jag gick in till disken igen och sa: -Tack J.S! Och då fick jag en sån underbar känsla i hela kroppen. Samma känsla man får då man får en kram av någon man tycker om. 🙂 Samma vecka började cd spelaren spela musik utan att man satt på den och disk kranen började spola av sig själv. Nu har allt sådant upphört och det känns så ensamt! Jag gick till J.S grav då han skulle ha fyllt år och bad honom komma till jobbet igen. Men känns fortfarande lika tomt. han han har nog lämnat våran jord nu.

Denna berättelse som jag vill dela med mig med er har min morfar berättat för mig, jag fick tvinga honom men det gick till slut. När min morfar var ungefär 7 år gammal så bodde han med sin mamma i Tranemo. en av hans vänner som hette Gunnar va då 6 år gammal och bodde lite utanför tranemo i ett hus med sin mamma och styvpappa. Morfar och gunnar älskade att leka nere vid ån med sina små båtar som dom gjorde utav en barkbit och lite tyg som segel. En helt vanlig dag, som dom skulle springa ner med sina små båtar så va det något som var annorlunda vid den lilla ån. Det såg ut som att det blåste på vattenytan men det va helt stilla i luften. Små runda ringar visade sig på det lilla vattnet och lika fort som det visade sig så försvann det. Plötsligt när dom hade släppt ner båtarna så tyckte morfar att han såg ett suddigt ansikte i vattnet. han försökte röra vid det, gunnar satt helt tyst brevid honom man kunde nästan känna spänningen i luften när det plötsligt från tomma intet började åska. Både morfar och gunnar sprang hem till gunnars mamma och berättade vad dom hade sett. Hans mamma dumförklarade båda pojkarna och skickade hem morfar med en liten pappeslapp där det stod ett litet medelande till min gamelmormor att morfar nog hade blivit sjuk och borde ligga till sängs. Dagen därpå kom gunnar till morfar men Morfar fick inte gå ut så gunnar fick gå till ån med sin lilla båt själv denna som då va en mycket fin dag. På kvällskvisten runt 6 kom gunnars pappa och skulle hämta gunnar hos morfar, men han va ju inte där, han hade ju gått till ån. Både gunnars styvpappa och min gammelmormor sprang ner till ån där dom hade hittat gunnar ligga med ansiktet ner i vattnet med sin lilla båt i handen, seglet var sönderrivet och dom kunde konstatera att han hade "drunknat" Men hur kan en pojke drunkna i en å som det knappt var något vatten i ? och vad va det som morfar hade sett i vattnet. Jag var tvungen att kolla upp detta i gamla tidningsuyklipp som morfar hade sparat i en liten bok på vinden och det stämde, min morfars ända och bästa vän hade drunknat på ett mystiskt sätt och det hände även igen och igen .. under tiden som morfar både ihop med sin mor i tranemo så var det 4 pojkar till som drunkande under konstiga omständigheter . Va det bara tillfälligt? Eller fanns det verkligen något i den ån som ville små pojkar ont ? det är något som jag alltid kommer att fråga mig själv, jag har varit vid just den ån, och man kände en ilning längst ryggraden när man stod helt tyst och tittade på vattnet och när man lämnade platsen så kände man en viss närvaro av något eller någon som inte va så där jätte intresserad av besök. jag väntar bara på att det snart ska stå i tidningen att det har hänt ännu en olycka. Detta va min berättelse och jag hoppas att den inte var för tråkig. Sen om ni tror eller inte tror på den det är erat bekymmer men, jag vet vad jag kände och det kommer jag alltid att minnas. Jag tror knappast att om det hade varit en vit lögn så hade inte min morfar varit rädd för att gå i närheten utav åar än idag och han är 84 år gammal. Jag tror på honom och jag tror på hans berättelse. Men frågan är , Gör ni??

Hejs! Här är en berättelse när jag just hade fått tillbaka mitt rum i källaren som vi har byggt om i ungefär ett halvår. Mina bästisar och jag skulle sova i mitt rum. Vi hade sett film och pratat och skulle gå och lägga oss. Vid tre på natten så vaknade vi av att någon gallskrek! Jag sa till dom att det nog var min lillasyster som hade en mardröm och att mamma skulle tahand om det. Men det slutade inte. Vi började bli ganska irriterade för vi ville verkligen sova och tillslut fick jag nog och sprang upp till övervåningen och öppnade min systers dörr och skrek: "Sluta skrika!" Min syster satte sig upp helt nyvaken och frågade varför jag skrek. Jag berättade att hon skulle sluta skrika för vi ville verkligen sova. Hon sa att hon sovit hela natten och inte skrikit alls. Då började mina kompisar skrika och jag rusade ner. När jag kom ner satt dom på min säng och bara skakade. Jag frågade vad som hade hänt och dom sa att en flicka hade stått i dörröppningn och skrikit. Jag gick runt i källaren och såg om jag kunde hitta nått men jag såg inget. Mina kompisar sover fortfarande inte hos mig och några nätter har jag vaknat av att någon skrikit i källaren.

För några år sedan flyttade vi in i ett hus, inte så jätte gammalt, men de var äldre. Jag hade sovrummet på nedervåningen och resten av familjen hade på övervåningen. Jag är en sådan människa som alltid lägger sig sent, resten av familjen la sig runt 11 men jag kan sitta uppe till kl 2, även då på skoldagarna. Efter några nätter i huset hör jag hur det går på övervåningen. Från början trodde jag alltid att det var mina småsyskon som var uppe. Jag hörde det varje natt, vid samma tid. Efter ett tag frågade jag mamma varför barnen alltid e uppe och går på nätterna. Men de var dom inte. Från början blev jag lite rädd varje gång det pågick. 10 i 1 varje natt började det, och pågick i en halvtimme typ. Det hördes väl, fram och tillbaka gick stegen uppe i hallen. Efter några månader i huset brydde jag mig inte längre, jag låg tyst i sängen o väntade in tiden och hörde hur de promenerade. Men det är inte det ända, på dagarna hördes även knackningar, mamma hade hört det förut, men inte sagt något. Jag var hemma ensam den dagen, och skulle gå upp till min systers rum på övervåningen för att hämta något. Jag hann komma upp för sista trappsteget när jag hör hur det knackar på vindsdörren. Som är en meter från trappen. Det hördes riktigt väl, det knackar runt 4 gånger. Jag blir fryst och vågade inte röra mig, hjärtat bultade, sen gick jag långsamt ner för trappen igen, samtidigt som jag hör skrapningar från dörren. Som att det är en katt som ville komma ut. Jag tog på mig skorna snabbt och gick ifrån huset hem till pappa. Sen berättade jag för min mamma om knackningarna från vindsdörren, och då berättade hon att det spökade i huset, de som bodde där innan berättade det för henne innan vi flyttade in. Men nu bor vi inte kvar där längre, nu är det en annan familj som får stå ut med det där.